Ibland känns det som man inte kommer någon vart, men så bläddrar jag tillbaka till 2018, ser skillnaden, påminns om hur det såg ut när vi kom till Sundö första gången. Vilken törnrosa sömn det fina vita huset hade hamnat i. Igenväxt och lite bortglömt på nåt sätt.
Tittar på den lilla köksentrén som var bortom all räddning, som vi fått höra att den stått på sned i oändligt många år innan vi kom dit.
Vill bevara dess minne eftersom det kändes otroligt sorgligt att riva något på ett hus som i övrigt är i så välbevarat skick. Jag tycker vi har lyckats behålla känslan och även om både den nya röda dörren och köksentrén är större än den gamla så känns den väldigt välbekant och passar fint in. Vi har en bit kvar innan vi kan kalla den ”färdig”, men här är vårt bidrag till husets historia.
